Linas blogg

nu blev jag nyss klar med min slutuppgift i religion, och jag kan säga dig att jag har aldrig i hela mitt liv varit mer säker på min åsikt, att religion är vad som är fel med världen. Jag tror verkligen inte på Gud. Jag tror på mig själv coh vad jag kan uppnå och hur jag kan sprida glädje och vara en bra människa. Så tänk efter nu, om alla i hela världen skulle tänka som jag skulle det verkligen finnas krig då? Skulle verkligen kvinnor världen över vara så förtryckta som dom faktiskt är?
Nej det tror inte jag. Om alla människor i alla tider hade tänkt som jag, fatta hur mycke längre vi skulle vara i vår utveckling då! För då hade vi inte förbjudit dessa intelligenta kvinnor som finns och har funnits att gå i skolan och få en ordentlig utbildning och bidr till världen. Men se på världen idag! Idag blir dessa kvinnor mördade av sina egna fädrar morbröder, farbröder och till och med bröder och kusin för att dom har "vanhedrat" familjen, och dom kallar det hedersmord! Det finns ingen i hela världen som kan ta ifrån dig din heder förutom du själv. Att ta sin dotters liv, sitt eget kött och blod, det är att vanhedra sig själv. Du tror att du är större än dom, vilket du verkligen inte är.
och jag vet att hedersmord är något som egentligen inte har med religionen att göra, det är en tradition. Men då undrar jag, hur kommer det sig att denna tradition bara finns bland islam?

Jag har aldrig haft så här mycket fördomar om religion som jag har efter att ha avslutat denna kurs. En dag hoppas jag att folk kanske kan sluta tro att dom står närmare Gud för att dom är födda i en viss familj eller till ett visst kön. "Vi är alla lika inför Gud" heter det inte så?

// L

Jag hatar verkligen den dagen. Den dagen är endast ett pr-trick för att affärerna ska sälja mer och för att alla vi singlar ska känna oss ännu mer ensamna. För det är just vad vi är. Jag tycker att om det ska finnas en dag för alla par och kära borde det ju finnas en dag för alla singlar och olyckliga. Alla Singlars Dag. Tycker ni inte det? En dag för alla som inte har någon att gå ut och ragga järnet. på varje snygg människa man ser liksom. "Trevlig alla singlars dag". Jag gillar det.

På tal om kärlek, så var vi igår i stockholms moské som religionslektion. Nu är det så att religion är inte min grej och absolut inte islam. Ärligt talat tycker jag att religion är vad som fel med den här världen. Religion och dom traditioner som man lägger in i religionen.
Men jag tyckte det var så sjukt hur hjärntvättad man kan bli av att tro för mycket på sin religion. Som den tjejen vi hade som guide, hon var så inbiten på att isam var ungefär enda vägen att gå. "Religion visar vägen man ska gå". Sorry jag köper det inte. Jag anser att det är att ta den lätta vägen här i livet. Livet är inte lätt någonstans.
Hon pratade om de olika penlarna inom just islam. Som att man ska respektera alla andra människor oavsett vilken religion dom kommer ifrån. Det tycker jag väl, helt rätt.
Sen prata hon om ödet. hur ödet bara bestämmer vissa delar ur ens liv, som hur lång tid man har på jorden, hur många barn man ska ha och vem man gifter sig med. Men sen finns det också mänskliga val, som vi som individer gör utifrån vem vi är.
Hon prata också om fasta och hur man ska stå emot frestelser. Som att hon skulle inte kunna falla för en kristen man för det skulle vara fel.
Är det bara jag som finner ganska många fel med det där? Vänta det blir bättre.
Sen berätta hon också om att allting handlar egentligen om att man ska finna lugn i sig själv och så. Vilket gör att man får inte strida mot sitt inre.
Ursäkta men blir inte det här lite moment 22? Allt hon sa sa hon sen emot. Jag fattar inte.

Vi börjar från början igen.
Man ska respektera andra människor oavsett vart dom kommer från. Ja.
Ödet bestämmer hur länge vi är satta på jorden. Ja, så länge man själv inte väljer att kort av det.
Ödet bestämmer hur många barn man ska ha. Ja, kanske om det bestämmer att man inte ska ha några alls.
ödet bestämmer vem man ska gifta sig med. NEJ. Hur tvättad får man bli? Det måste ju fan vara ett mäskligt val om något. Och det finns så sjukt många brister i det om man tänkter efter.
Som hon sa att hon inte kunde gifta sig med en kristen. titta då har vi först och främst brytit mot det första hon sa över huvud taget. Man ska respektera alla. Och sen kan man ju ta det ett steg längre och säga så här, tänk om den här kristna personen är den person ödet har bestämt för en?
Om hon nu har fallit för en kristen så får hon egentligen inte heller stå emot det eftersom då strider hon mot sitt inre och vad hon egentligen vill.

Allt det här fick mig att börja tänka på "för evigt". Där finns det en extremt bra konversation mellan prins Henry och Da Vinci. Prins Henry undrar just över det här med en ödes person för varje person.
Om det bara finns en som är bestämd för en, hur ska man då kunna hitta den personen i hela den här världen?
Om man aldrig hittar den personen utan nöjer sig med någon annan är det då egentligen den personen som är ens ödes person?
Eller om man faktiskt hittar den personen som man är förutbestämd med och sen går den och tar självmord blir det då en annan person som blir ens ödesperson eller är man dömd att leva ensam och olycklig resten av livet?
Eller blir det någon annan som blir ens ödesperson då och var det då den man skulle vara med från början?
Och hur vet man vilken man ska välja om man sen hittar dom båda i himlen, om man nu tror på det, ståendes bredvid varandra? Den först eller den andra?

Försök sova nu om du kan!



Så här tycker jag om det i alla fall

// L

Att han skulle komma hem om han endå inte hade tänkt att höra av sig?
Vad är problemet?! Om man säger att man ska höra av sig ska man väl höra av sig? Även fast det är 3 och en halv månad för tidigt.
Ursäkta men jag ville inte att han skulle åka från början, sen när han kommer hem är det ju klart att jag blir glad! Men nu är jag ju nästan mer deprimerad än när han skulle åka! När han skulle åka hade jag i alla fall hopp och tro om att han skulle komma tillbaka och höra av sig till mig, och vara ungefär lika glad som jag att han var tillbaka. Nu är jag ju bara helt förstörd. Är det någon annan än jag som märker hur extremt seriöst allt blev?
Varför blir jag så himla knäpp av honom? Han kom hem i fredags och jag förstår väl om han kanske behöver lite tid att landa ordentligt, speciellt eftersom han kommer hem och får inte ens komma hem till sitt gamla hus. Men av någon anledning tycker jag att han i alla fall borde ha skickat ett fucking sms. Det är inte så jobbigt.

"Varför hör inte du av dig?" tänker ni då. Men det ska jag berätta. Om någon ber mig att inte höra av mig så gör inte jag det. Han bad mig, så därför kommer jag inte höra av mig. Jag menar om jag inte varit så bra kompis med hans syster så hade jag ju aldrig ens kunnat veta att han hade kommit hem!
Varför känns det som att det är ungefär det han vill? Att jag inte ska veta.....

// L

Igår satt jag i princip hela kvällen och pratade med Jim. Min riktigt bra kompis Jim, jag vet ibland inte vad jag skulle ta mig till utan dig. Du är verkligen en bra vän! Du får mig att skratta när jag inte ens vill det. Jag antar att du drar fram min väldigt speciella sida, min extremt ärliga sida kan man väl säga.
Vad vi prata om tänker jag inte skriva om här då det är mer än bara personligt, däremot kan jag säga att det hjälpte fast på ett lite konstigt sätt. Jag vill verkligen att det ska hjälpa, men eftersom du liksom jag är brutalt ärlig så säger du exakt vad du tror och tänker. Jag behöver det, för att kunna inse vad som faktiskt händer. Jag önskar verkligen att du har helt fel ibland men endå kan jag inte skaka av mig känslan som säger att du har helt rätt. Du är kille du borde veta.
Sen kan man ju alltid hoppas på att alla inte tänker och resonerar som du. Vissa saker vet jag att andra inte gör det, men tyvärr så är det inte saker som hjälper mig i nuläget.

// L

Nej inte mycke... Pigg är jag inte för att det är aldeles för tidigt på morgonen för att vara pigg, och glad är jag för att det är praktiskt taget omöjligt att vara glad när det är så här cp. Den här heögen har inte varit en bra helg helt enkelt. Ärligt talat har den nog varit en helt katastofaliskt dålig helg. I alla fall från det att den "riktiga helgen" börja. Alltså lördag kväll. Fredag är ju faktiskt fortfarande vecka.
Det har inte varit bra i alla fall. Jag hade hoppats på att få umgås lite grann speciellt nu när jag hade egen lägenhet under helgen. Men nej. Uppenbarligen är det mycke viktigare att gå ut med sina jobbarkompisar än att vara med mig. Förlåt för att jag är självisk, men det är så jag känner. Jag vet att troligen är det så att man vill säga ordentligt hejdå till sina kompisar innan man reser långt ifrån alla för en längre tid. Men hallå jag då?! Jag är troligen självisk men jag tror faktiskt inte att det går in hur mycke jag faktiskt kommer sakna dig. Det känns jobbigt att vara utan dig. Jag har svårt att sova när inte du är bredvid. Det är inte längre kul att gå ut utan dig. Jag har svårt att andas!
Hur gick det här till?
Jag vill inte längre vara i en sån här situation när jag inte riktigt vet hur jag ska tackla den.
En paus på 4 månader i ett förhållande som bara varat i 1. Är det värt det?

// L