Aha!
Tröjan.... Den tröja jag på sätt och vis vill ha tillbaka men jag känner endå att jag är nog bäst utan den. Den är inte bra för mig. Men den känns så lockande. Eller den är väldigt lockande men å andra sidan är den inte ens i närheten av att vara min igen.
Så det här är nog bra. Jag ska lära mig att leva utan den. Men det som är mest irriterande är att den är mig mitt i nyllet hela jävla tiden! Och om den inte är det så är den i mitt stackars huve, som är fyllt med idiotiska tankar som det är, hela tiden. Så hur glömmer jag den på bästa sätt?
Bara ignorera? Kan få mig att varka dryg efter ett tag. Jag är nog lite dryg som det är så mer skulle verkligen inte vara bra för mig.
Om jag vet att något inte är bra för mig, varför fortsätter jag?
Den där jävla tröjan är precis som en cigarett. I början var det bara en kul grej eller en sak man gjorde för att vara lite social. Men efter ett tag började men allt oftare föreslå att man skulle gå ut och ställa sig vid det där speciella stället och ta en liten cigarett. Men man gjorde det bara i sällskap av andra. Tills man en dag märker att man sitter hemma och skakar för att man inte har rökt på 24 timmar. Allt man vill ha är bara den där cigaretten så man går ut fixar ett packet på ett eller annat sätt och sen märker man att man står där själv, på morgonen, i skolan till och med hemma kommer man på dåliga ursäkter bara för att komma ut ur huset och röka.
Tills en dag då man faktiskt kommer på, där man står ensam i mörkret, "fan vad håller jag på med?", då har man redan fallit för hårt för frestelsen. Man kan inte komma ur på ett lätt och smidigt sätt.
Vana måste sucksesivt trappas ner. Eller så måste den ersättas av något annat. För om man bara slutar blir man till ett monster som ingen vill vara i närheten av.
Det är en drog. Alltihop. Ibland funderar jag på om inte livet bara är till för att falla för frestelser och droga ner sig totalt. På allt man kan komma åt; cigg, snus, alkohol, sex, socker och koffein.
Är detta vad livet egentligen är?
Så det här är nog bra. Jag ska lära mig att leva utan den. Men det som är mest irriterande är att den är mig mitt i nyllet hela jävla tiden! Och om den inte är det så är den i mitt stackars huve, som är fyllt med idiotiska tankar som det är, hela tiden. Så hur glömmer jag den på bästa sätt?
Bara ignorera? Kan få mig att varka dryg efter ett tag. Jag är nog lite dryg som det är så mer skulle verkligen inte vara bra för mig.
Om jag vet att något inte är bra för mig, varför fortsätter jag?
Den där jävla tröjan är precis som en cigarett. I början var det bara en kul grej eller en sak man gjorde för att vara lite social. Men efter ett tag började men allt oftare föreslå att man skulle gå ut och ställa sig vid det där speciella stället och ta en liten cigarett. Men man gjorde det bara i sällskap av andra. Tills man en dag märker att man sitter hemma och skakar för att man inte har rökt på 24 timmar. Allt man vill ha är bara den där cigaretten så man går ut fixar ett packet på ett eller annat sätt och sen märker man att man står där själv, på morgonen, i skolan till och med hemma kommer man på dåliga ursäkter bara för att komma ut ur huset och röka.
Tills en dag då man faktiskt kommer på, där man står ensam i mörkret, "fan vad håller jag på med?", då har man redan fallit för hårt för frestelsen. Man kan inte komma ur på ett lätt och smidigt sätt.
Vana måste sucksesivt trappas ner. Eller så måste den ersättas av något annat. För om man bara slutar blir man till ett monster som ingen vill vara i närheten av.
Det är en drog. Alltihop. Ibland funderar jag på om inte livet bara är till för att falla för frestelser och droga ner sig totalt. På allt man kan komma åt; cigg, snus, alkohol, sex, socker och koffein.
Är detta vad livet egentligen är?
Idag
Idag blev det konstaterat. Jag är väldigt pervers.
Jag har nämligen ett litet talesätt som säger att allt som inte går att ha i handen går att ha i munnen eller mellan benen.
Detta kan misstolkas grovt. Nu tror ni allihop att jag är helt sjuk i huvet som säger så men grejen är att jag menar mer saker. Typ som man tar ut ur skåpet. Jag menar tänk själv, man ska ta ut ett block eller en bok och en penna säger vi, och i skåpet ligger jackan och en jävla massa andra grejer. Då tar man ut jackan håller den mellan benen sen tar man pennan sätter den i munnen sen tar man ut blocket byter plats på jackan och blocket och slänger in jackan igen. Sen går man.
Allt som inte går att ha i handen går att ha i munnen eller mellan benen. Det är inte sp kompilcerat.
Är jag verkligen så pervers för att tänka så?
Jag kan ju inte bestämma hur andra människor ska tolka de men enligt mig så är det inte perverst om jag inte är på sånt humör så det så.
Jag har nämligen ett litet talesätt som säger att allt som inte går att ha i handen går att ha i munnen eller mellan benen.
Detta kan misstolkas grovt. Nu tror ni allihop att jag är helt sjuk i huvet som säger så men grejen är att jag menar mer saker. Typ som man tar ut ur skåpet. Jag menar tänk själv, man ska ta ut ett block eller en bok och en penna säger vi, och i skåpet ligger jackan och en jävla massa andra grejer. Då tar man ut jackan håller den mellan benen sen tar man pennan sätter den i munnen sen tar man ut blocket byter plats på jackan och blocket och slänger in jackan igen. Sen går man.
Allt som inte går att ha i handen går att ha i munnen eller mellan benen. Det är inte sp kompilcerat.
Är jag verkligen så pervers för att tänka så?
Jag kan ju inte bestämma hur andra människor ska tolka de men enligt mig så är det inte perverst om jag inte är på sånt humör så det så.
Jalla Jalla.....
Idag hade jag ridlektion. Min ridlärare vill gärna att jag ska rida en häst som heter Jalla Jalla. Jag tror jag aldrig förut ridit en häst som lever upp så himla mycke till sitt eget namn. Allt ska gå fort, fort, FORT! Det finns ingenting som är samlat för honom utan han ska gasa påså fort som möjligt.
Och jag vet inte varför men jag kan faktiskt göra likadant ibland. Okej han springer så fort att han inte ens har koll på sina egna ben, det kanske inte riktigt jag gör. Men jag gör grejer ibland så fort att jag knappt vet vad jag gör eller hur det hänger ihop.
Jag liksom tänker om jag gör det fort så är de klart sen. Speciellt på tråkiga lektioner i skolan. Jalla Jalla kanske tänker likadant. "Om jag springer fortare kanske tiden går fortare och då slipper jag de här". Men tiden går inte fortare för att man gör grejer snabbare. Snarare tvärtom. Jag menar till exempel i skolan så om man är klar med en uppgift så är det ju inte ofta läraren säger "jag men dåså om du e klar kan du ju gå 2 timmar tidigare" utan de har oftast en annan uppgift att göra.
Och så är det nästan med allt här i livet har jag tänkt på. Därför borde man ju nästan lugna ner allting. Ta sig tid att lukta på rosorna på vägen liksom. För vad händer när man är sådär runt 75 och kommer på att man inte har hjälpt sina barn med läxorna en endaste gång för man alltid sprang och gjorde annat?
Så därför tänker jag så mycke som möjligt sluta göra allt som inte behövs göras snabbt långsamt. Jag ska helt enkelt skynda långsamt. Inte för jag vet hur det ska gå till men endå.
Fast då kanske jag inte hinner med allt i livet som jag skulle vilja. Om jag bara går långsamt fram hela tiden. Man ska inte skjuta upp saker till ett speciellt ögenblick då det kanske aldrig kommer. Nu blev ju allt mycke mer kompicerat. Det är lite monent 22 nu.
Men på lektioner kan man ju sega då kanske man bara behöver göra en uppgift.
Så därför Jalla Jalla borde du tagga ner. Du måste fortfarande göra allt som man ska göra och du måste fortfarande vara i ridhuset i en timme med ofta mig på ryggen hur fort du än springer.
Och jag vet inte varför men jag kan faktiskt göra likadant ibland. Okej han springer så fort att han inte ens har koll på sina egna ben, det kanske inte riktigt jag gör. Men jag gör grejer ibland så fort att jag knappt vet vad jag gör eller hur det hänger ihop.
Jag liksom tänker om jag gör det fort så är de klart sen. Speciellt på tråkiga lektioner i skolan. Jalla Jalla kanske tänker likadant. "Om jag springer fortare kanske tiden går fortare och då slipper jag de här". Men tiden går inte fortare för att man gör grejer snabbare. Snarare tvärtom. Jag menar till exempel i skolan så om man är klar med en uppgift så är det ju inte ofta läraren säger "jag men dåså om du e klar kan du ju gå 2 timmar tidigare" utan de har oftast en annan uppgift att göra.
Och så är det nästan med allt här i livet har jag tänkt på. Därför borde man ju nästan lugna ner allting. Ta sig tid att lukta på rosorna på vägen liksom. För vad händer när man är sådär runt 75 och kommer på att man inte har hjälpt sina barn med läxorna en endaste gång för man alltid sprang och gjorde annat?
Så därför tänker jag så mycke som möjligt sluta göra allt som inte behövs göras snabbt långsamt. Jag ska helt enkelt skynda långsamt. Inte för jag vet hur det ska gå till men endå.
Fast då kanske jag inte hinner med allt i livet som jag skulle vilja. Om jag bara går långsamt fram hela tiden. Man ska inte skjuta upp saker till ett speciellt ögenblick då det kanske aldrig kommer. Nu blev ju allt mycke mer kompicerat. Det är lite monent 22 nu.
Men på lektioner kan man ju sega då kanske man bara behöver göra en uppgift.
Så därför Jalla Jalla borde du tagga ner. Du måste fortfarande göra allt som man ska göra och du måste fortfarande vara i ridhuset i en timme med ofta mig på ryggen hur fort du än springer.
You're the only one
Well I saw you with your hands above your head
Spinning around, trying not to look down
But you did, and you fell, hard on the ground
Then you stumbled around for a good ten minutes
And I said I'd never seen anyone look so dumb before
And you laughed and said I still know how to turn you on though
You're the only one who
Drags me kicking and screaming through fast dreams
You're the only one who
Knows exactly what I mean
And I probably forgot to tell you this
Like that time when I forgot to tell you about the scar
Remember how uncomfortable that made you feel?
See you're not what I expected
But you're the only one who knows how to handle me
And you're such a great kisser and I know that you agree
You're the only one who
Drags me kicking and screaming through fast dreams
You're the only one who
Knows exactly what I mean
I hope you can forgive me for that time
When I put my hand between your legs
And said it was small
Cuz its really not at all
I guess there's just a part of me that likes to bring you down
Just to keep you around
Cuz the day that you realize how amazing you are
You're gonna leave me
You're the only one who
Holds my hair back when I'm drunk and get sick
You're the only one who
Knows exactly what I mean
You're the only one who
Drags me kicking and screaming through fast dreams
You're the only one who
Knows exactly what I mean
Exactly what I mean
Well I saw you with your hands above your head
Spinning around, trying not to look down
But you did, and you fell, hard on the ground
Spinning around, trying not to look down
But you did, and you fell, hard on the ground
Then you stumbled around for a good ten minutes
And I said I'd never seen anyone look so dumb before
And you laughed and said I still know how to turn you on though
You're the only one who
Drags me kicking and screaming through fast dreams
You're the only one who
Knows exactly what I mean
And I probably forgot to tell you this
Like that time when I forgot to tell you about the scar
Remember how uncomfortable that made you feel?
See you're not what I expected
But you're the only one who knows how to handle me
And you're such a great kisser and I know that you agree
You're the only one who
Drags me kicking and screaming through fast dreams
You're the only one who
Knows exactly what I mean
I hope you can forgive me for that time
When I put my hand between your legs
And said it was small
Cuz its really not at all
I guess there's just a part of me that likes to bring you down
Just to keep you around
Cuz the day that you realize how amazing you are
You're gonna leave me
You're the only one who
Holds my hair back when I'm drunk and get sick
You're the only one who
Knows exactly what I mean
You're the only one who
Drags me kicking and screaming through fast dreams
You're the only one who
Knows exactly what I mean
Exactly what I mean
Well I saw you with your hands above your head
Spinning around, trying not to look down
But you did, and you fell, hard on the ground
Hrm....
Just nu kom jag precis hem från att ha sett Förtrollad med min bästa kompis. Helt okej film, underhållande men lite för "putti-nuttig" för min smak.
Men filmen fick mig att fundera. Filmen fick mig att tänka på För evigt, och min absoluta favorit del i den filmen: när Prins Henry pratar med Da Vinci om kärlek;
Henry: Do you really think there is only one perfect mate?
Leonardo da Vinci: As a matter of fact, I do.
Henry: Well then how can you be certain to find them? And if you do find them, are they really the one for you or do you only think they are? And what happens if the person you're supposed to be with never appears, or, or she does, but you're too distracted to notice?
Leonardo da Vinci: You learn to pay attention.
Henry: Then let's say God puts two people on Earth and they are lucky enough to find one another. But one of them gets hit by lightning. Well then what? Is that it? Or, perchance, you meet someone new and marry all over again. Is that the lady you're supposed to be with or was it the first? And if so, when the two of them were walking side by side were they both the one for you and you just happened to meet the first one first or, was the second one supposed to be first? And is everything just chance or are some things meant to be?
Jag tycker Henry har en väldigt bra poäng i de han säger.
Finns det en perfekt själsfrände till alla?
Tänk om det faktiskt skulle finnas det. Alla skulle leva lyckliga med den som man är menad till att leva med. Men verkligheten är inte så simpel. Men om konseptet fortfarande exicterar, att det finns en perfekt person till alla, varför ska det då vara så himla svårt att hitta den personen. Det verkar ju som att de flesta bara hittar nån som passar okej till en själv, eftersom de flesta äktenskap slutar i skilsmässa. Själv anser jag mer att äktenskap är som att ge sig in i ett projekt som garanterar slutar dåligt, antingen skilsmässa eller döden. Det kan ha något att göra med att jag själv aldrig hittat någon som jag faktiskt varit helt bekväm med. Jag tittar på min bästa kompis som idag firar 2 år tillsammans med sin kille och tänker "jag vill också". Eller så tittar jag på mina föräldrar som hängt ihop i troligen snart 30 år, still going str Sen har jag också hört skräckhistorier om seriösa förhållanden. Men om vi ska styra tillbaka till ämnet så anser många, jag däribland, att man inte kan finna äkta lycka förrän man kan dela den med någon.
Men filmen fick mig att fundera. Filmen fick mig att tänka på För evigt, och min absoluta favorit del i den filmen: när Prins Henry pratar med Da Vinci om kärlek;
Henry: Do you really think there is only one perfect mate?
Leonardo da Vinci: As a matter of fact, I do.
Henry: Well then how can you be certain to find them? And if you do find them, are they really the one for you or do you only think they are? And what happens if the person you're supposed to be with never appears, or, or she does, but you're too distracted to notice?
Leonardo da Vinci: You learn to pay attention.
Henry: Then let's say God puts two people on Earth and they are lucky enough to find one another. But one of them gets hit by lightning. Well then what? Is that it? Or, perchance, you meet someone new and marry all over again. Is that the lady you're supposed to be with or was it the first? And if so, when the two of them were walking side by side were they both the one for you and you just happened to meet the first one first or, was the second one supposed to be first? And is everything just chance or are some things meant to be?
Jag tycker Henry har en väldigt bra poäng i de han säger.
Finns det en perfekt själsfrände till alla?
Tänk om det faktiskt skulle finnas det. Alla skulle leva lyckliga med den som man är menad till att leva med. Men verkligheten är inte så simpel. Men om konseptet fortfarande exicterar, att det finns en perfekt person till alla, varför ska det då vara så himla svårt att hitta den personen. Det verkar ju som att de flesta bara hittar nån som passar okej till en själv, eftersom de flesta äktenskap slutar i skilsmässa. Själv anser jag mer att äktenskap är som att ge sig in i ett projekt som garanterar slutar dåligt, antingen skilsmässa eller döden. Det kan ha något att göra med att jag själv aldrig hittat någon som jag faktiskt varit helt bekväm med. Jag tittar på min bästa kompis som idag firar 2 år tillsammans med sin kille och tänker "jag vill också". Eller så tittar jag på mina föräldrar som hängt ihop i troligen snart 30 år, still going str Sen har jag också hört skräckhistorier om seriösa förhållanden. Men om vi ska styra tillbaka till ämnet så anser många, jag däribland, att man inte kan finna äkta lycka förrän man kan dela den med någon.
