Desperata medel
Om man gillar någon, verkligen gillar någon, men inte kan få den, är det väldigt lätt att man antingen sitter i ett hörn och trånar till man inte orkar längre, eller så tar man till desperata metoder för att få vad man vill ha. Jag själv är en trånare. Jag sitter i mitt hörn och hoppas på att nått ska hända. Olycklig. Jag antar att jag får skylla mig själv. Personen glömmer mig eftersom jag inte gör mig hörd eller sedd. Men om man nu blir helt ignorerad av människan borde de inte vara så att man till slut glömmer dennes existens?
Sen finns det ju undantag. Äkta kärlek borde ju vara ett. Besatthet är en annan.
Men vart går gränsen mellan de båda?
Jag tycker de båda verkar till ytan väldigt lika. Jag tror inte heller en människa som lider av de ena eller det andra skulle kunna skilja dom åt. Jag menar i båda fallen är det väl så att man tänker på människan. Sen är det väl helt individuellt hur resten är, men vad jag vet; Man sover inte, man äter inte, man är inte helt glad när människan inte är där, svårt att koncentra sig, man kan inte så mycke som tänka sig att någon annan troligen skulle passa mycket bättre.
En vän skulle kunna säga: "du är kär!" eller "du är besatt!". Men hur kan man egentligen skilja dom två?
Eller är det egentligen så att de är samma sak men den ena får man som ett klartecken medan den andra säger "men ge upp nån gång!"?
Båda två är bara olika sätt att uttrycka en form av ägande, eller hur mycke man vill ha något. Bara olika ord, därav ett är ett bra medan de andra är ett tecken på att du håller på att tappa förståndet.
Sen finns det ju undantag. Äkta kärlek borde ju vara ett. Besatthet är en annan.
Men vart går gränsen mellan de båda?
Jag tycker de båda verkar till ytan väldigt lika. Jag tror inte heller en människa som lider av de ena eller det andra skulle kunna skilja dom åt. Jag menar i båda fallen är det väl så att man tänker på människan. Sen är det väl helt individuellt hur resten är, men vad jag vet; Man sover inte, man äter inte, man är inte helt glad när människan inte är där, svårt att koncentra sig, man kan inte så mycke som tänka sig att någon annan troligen skulle passa mycket bättre.
En vän skulle kunna säga: "du är kär!" eller "du är besatt!". Men hur kan man egentligen skilja dom två?
Eller är det egentligen så att de är samma sak men den ena får man som ett klartecken medan den andra säger "men ge upp nån gång!"?
Båda två är bara olika sätt att uttrycka en form av ägande, eller hur mycke man vill ha något. Bara olika ord, därav ett är ett bra medan de andra är ett tecken på att du håller på att tappa förståndet.
