Hrm....
Just nu kom jag precis hem från att ha sett Förtrollad med min bästa kompis. Helt okej film, underhållande men lite för "putti-nuttig" för min smak.
Men filmen fick mig att fundera. Filmen fick mig att tänka på För evigt, och min absoluta favorit del i den filmen: när Prins Henry pratar med Da Vinci om kärlek;
Henry: Do you really think there is only one perfect mate?
Leonardo da Vinci: As a matter of fact, I do.
Henry: Well then how can you be certain to find them? And if you do find them, are they really the one for you or do you only think they are? And what happens if the person you're supposed to be with never appears, or, or she does, but you're too distracted to notice?
Leonardo da Vinci: You learn to pay attention.
Henry: Then let's say God puts two people on Earth and they are lucky enough to find one another. But one of them gets hit by lightning. Well then what? Is that it? Or, perchance, you meet someone new and marry all over again. Is that the lady you're supposed to be with or was it the first? And if so, when the two of them were walking side by side were they both the one for you and you just happened to meet the first one first or, was the second one supposed to be first? And is everything just chance or are some things meant to be?
Jag tycker Henry har en väldigt bra poäng i de han säger.
Finns det en perfekt själsfrände till alla?
Tänk om det faktiskt skulle finnas det. Alla skulle leva lyckliga med den som man är menad till att leva med. Men verkligheten är inte så simpel. Men om konseptet fortfarande exicterar, att det finns en perfekt person till alla, varför ska det då vara så himla svårt att hitta den personen. Det verkar ju som att de flesta bara hittar nån som passar okej till en själv, eftersom de flesta äktenskap slutar i skilsmässa. Själv anser jag mer att äktenskap är som att ge sig in i ett projekt som garanterar slutar dåligt, antingen skilsmässa eller döden. Det kan ha något att göra med att jag själv aldrig hittat någon som jag faktiskt varit helt bekväm med. Jag tittar på min bästa kompis som idag firar 2 år tillsammans med sin kille och tänker "jag vill också". Eller så tittar jag på mina föräldrar som hängt ihop i troligen snart 30 år, still going str Sen har jag också hört skräckhistorier om seriösa förhållanden. Men om vi ska styra tillbaka till ämnet så anser många, jag däribland, att man inte kan finna äkta lycka förrän man kan dela den med någon.
Men filmen fick mig att fundera. Filmen fick mig att tänka på För evigt, och min absoluta favorit del i den filmen: när Prins Henry pratar med Da Vinci om kärlek;
Henry: Do you really think there is only one perfect mate?
Leonardo da Vinci: As a matter of fact, I do.
Henry: Well then how can you be certain to find them? And if you do find them, are they really the one for you or do you only think they are? And what happens if the person you're supposed to be with never appears, or, or she does, but you're too distracted to notice?
Leonardo da Vinci: You learn to pay attention.
Henry: Then let's say God puts two people on Earth and they are lucky enough to find one another. But one of them gets hit by lightning. Well then what? Is that it? Or, perchance, you meet someone new and marry all over again. Is that the lady you're supposed to be with or was it the first? And if so, when the two of them were walking side by side were they both the one for you and you just happened to meet the first one first or, was the second one supposed to be first? And is everything just chance or are some things meant to be?
Jag tycker Henry har en väldigt bra poäng i de han säger.
Finns det en perfekt själsfrände till alla?
Tänk om det faktiskt skulle finnas det. Alla skulle leva lyckliga med den som man är menad till att leva med. Men verkligheten är inte så simpel. Men om konseptet fortfarande exicterar, att det finns en perfekt person till alla, varför ska det då vara så himla svårt att hitta den personen. Det verkar ju som att de flesta bara hittar nån som passar okej till en själv, eftersom de flesta äktenskap slutar i skilsmässa. Själv anser jag mer att äktenskap är som att ge sig in i ett projekt som garanterar slutar dåligt, antingen skilsmässa eller döden. Det kan ha något att göra med att jag själv aldrig hittat någon som jag faktiskt varit helt bekväm med. Jag tittar på min bästa kompis som idag firar 2 år tillsammans med sin kille och tänker "jag vill också". Eller så tittar jag på mina föräldrar som hängt ihop i troligen snart 30 år, still going str Sen har jag också hört skräckhistorier om seriösa förhållanden. Men om vi ska styra tillbaka till ämnet så anser många, jag däribland, att man inte kan finna äkta lycka förrän man kan dela den med någon.
Kommentarer
Trackback
