Jag har olidligt ont
Jag tror folk börjar bli väldigt trötta på att höra mig klaga, men ja tror inte dom förstår hur ont det gör! Verkligen!
Jag var hos Sjukgymnasten idag, hon hittade typ den punkt som blev mest skadad när jag ramla av hästen förra veckan. Det gjorde så enormt ont! Jag lovar hela min ryggrad ilade tillsammans med att det strålade ner i höften och typ fram mot revbenen. Ren och skär smärta! Hon var på mina axlar lite grann också, och jag lovar dom kändes knappt när jag kom dit. Nu kan jag inte ens lyfta armarna över huvudet! Undra om jag ens kommer ur sängen imorn.
Imorn.... Då ska min fotouppgift vara inlämnad. Great! Jag skulle ha gått iväg till våra "nya" grannar igår eller idag (dom flytta typ in i december egentligen), men igår fick jag typ panik varje gång jag ens börja tänka tanken, och idag har jag inte rört på mig mer än nödvändigt.
Jag förstår inte vad det är med mig. Om främmande människor kommer fram till mig och hälsar har jag inget problem att snacka med dom och så, men att själv ta kontakt..... Bara tanken ger mig panikkänslor. Hela halsen drar ihop sig, jag börjar i princip skaka. Jag blir som en liten flicka. Jag förstår inte, och då kan jag ju berätta att jag har kommit en enorm bit sen jag var yngre, då allt som rörde sig var läskigt. Folk som prata med mig kunde lika väl hålla på att mörda mig.
Jag vågar inte ens ringa folk! Jag är helt enkelt rädd för att dom ska vara oartiga! OARTIGA! Vad är liksom det värsta som kan hända? Det är inte som att en främmande människa som jag ringer upp och är oartig skulle söka upp mig eller ens känna igen mig på stan. Så jag fattar inte vad det är jag är rädd för egentligen. Det är är ju helt patetiskt.
Det är sånna orealisktiska rädslor som gör att jag misslyckats i det som jag egentligen vill kunna göra. Som kunna vara en bra fotograf.
// L
Jag var hos Sjukgymnasten idag, hon hittade typ den punkt som blev mest skadad när jag ramla av hästen förra veckan. Det gjorde så enormt ont! Jag lovar hela min ryggrad ilade tillsammans med att det strålade ner i höften och typ fram mot revbenen. Ren och skär smärta! Hon var på mina axlar lite grann också, och jag lovar dom kändes knappt när jag kom dit. Nu kan jag inte ens lyfta armarna över huvudet! Undra om jag ens kommer ur sängen imorn.
Imorn.... Då ska min fotouppgift vara inlämnad. Great! Jag skulle ha gått iväg till våra "nya" grannar igår eller idag (dom flytta typ in i december egentligen), men igår fick jag typ panik varje gång jag ens börja tänka tanken, och idag har jag inte rört på mig mer än nödvändigt.
Jag förstår inte vad det är med mig. Om främmande människor kommer fram till mig och hälsar har jag inget problem att snacka med dom och så, men att själv ta kontakt..... Bara tanken ger mig panikkänslor. Hela halsen drar ihop sig, jag börjar i princip skaka. Jag blir som en liten flicka. Jag förstår inte, och då kan jag ju berätta att jag har kommit en enorm bit sen jag var yngre, då allt som rörde sig var läskigt. Folk som prata med mig kunde lika väl hålla på att mörda mig.
Jag vågar inte ens ringa folk! Jag är helt enkelt rädd för att dom ska vara oartiga! OARTIGA! Vad är liksom det värsta som kan hända? Det är inte som att en främmande människa som jag ringer upp och är oartig skulle söka upp mig eller ens känna igen mig på stan. Så jag fattar inte vad det är jag är rädd för egentligen. Det är är ju helt patetiskt.
Det är sånna orealisktiska rädslor som gör att jag misslyckats i det som jag egentligen vill kunna göra. Som kunna vara en bra fotograf.
// L
Kommentarer
Trackback
